Upplandsresan 2106 - Bakgrund


Text:  Henning von Platen

Fyra storslagna bruks‐ och slottsanläggningar. Gemensam nämnare för de fyra egendomarna är ätten De Geer. De har under olika tider ägt allihop. Det är främst Leufsta (Lövstabruk) som är deras skapelse och som de har ägt sedan 1643. Örbyhus
ägdes under det tidiga 1800‐talet av Carl De Geer och hans hustru Ulrika Sofia Sprengtporten. På deras uppdrag blev slottsanläggningen moderniserad under arkitekten Carl Christoffer Gjörwells ledning. Gimo och Forsmark har också tillhört familjen De Geer under olika perioder. De båda brukens corps‐de‐logier blev emellertid bebyggda i nuvarande form av senare ägare. Det finns en koppling till familjen von Platen då Baltzar Julius Ernst (son till ”kanal‐Platen”) gifte sig med Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta, dotter till ovan nämnda Carl De Geer. Som enda barnet var hon arvtagare till ett omfattande godsinnehav till vilket bland annat Örbyhus hörde. Som kvinna kunde hon emellertid inte bli fideikommissarie på Leufsta, som istället gick över till en manlig syssling.

Forsmarks bruk

Bruket tillhörde i äldre tider drottning Kristina, men på 1620‐talet arrenderades bruket ut till olika
handelsmän vilka förnyade bruken. I dessa tider kom även vallonerna till Forsmark. De tillverkade här
tackjärn, stångjärn och kanonkulor. Den 17 juli 1719 brändes Forsmark av ryssarna och endast kyrkan och ett par boningshus klarade sig. Efter branden fick Forsmarks bruk åtta års skattefrihet för att kunna återuppbyggas. 1738 övertog familjen De Geer Forsmark, men uppbyggnaden var mer än vad de hade råd med och efter att ha
tagit stora lån tvingades de sälja bruket 1751. Det var långivaren Frans Jennings som övertog bruket
och som vidare inledde ett samarbete med skotten Robert Finlay. Tillsammans bildade de
handelsfirman Jennings & Finlay. Handelsfirman köpte även upp Gimo bruk. Efter Frans Jennings död
1754 övertogs hans plats i firman av sonen John. John Jennings och Robert Finlay byggde upp ett
omfattande brukskomplex där de köpte upp flertalet bruk, exempelvis Skebo och Ortala bruk samt
Norrtälje faktori. De omfattande egendomsförvärven genomfördes med lån vilka successivt försatte
firman i ekonomisk kris. År 1762 upplöstes handelsfirman Jennings & Finlay där John Jennings fick
överta Forsmarks bruk och Gimo tillföll Robert Finlay. John Jennings hade stora visioner för bruket och bland annat byggde han en herrgård, idag kallad gamla herrgården, vilken stod klar år 1765. Jennings var dock inte helt nöjd och kontaktade därför arkitekten Jean Eric Rehn som ritade den nya herrgårdsanläggningen som stod klar år 1774, året efter byggherrens död. För änkan Hedvig Sofia von Plomgren innebar övertagandet av bruksverksamheten ett omfattande arbete men även stora omkostnader för att täcka familjens banklån och hon
tvingades därför sälja Forsmarks bruk, inklusive gruvrätten i Dannemora på bankauktion 1781.
Forsmark inropades för 90 000 riksdaler av Samuel af Ugglas och hans svåger Anders Barcheus vilka
var gifta med döttrarna till den rika brukspatronen Gustaf Wittfoth på Gysinge. Samuel af Ugglas
löste sedan ut sin svåger och blev därefter ensam ägare till Forsmarks bruk. Samuel af Ugglas
fortsatte att utveckla bruket och lät bland annat bygga brukskyrkan Forsmarks kyrka till vilken Gustav
IV Adolf lade grundstenen 1794. Brukets eget folk tillsammans med inhyrda dalkarlar byggde sedan
kyrkan som stod klar år 1800. Flertalet byggnader i Forsmarks bruk pryds av Samuel af Ugglas sigill, S
af U. I nära 200 år var bruket i familjen af Ugglas ägo. Järnbruket lades ned på 1890‐talet. 1975
köptes bruket av Forsmarks kraftgrupp samtidigt som det byggnadsminnesförklarades.

Gimo

Gimo omnämndes 1375–1376 som Gimmu, en bondby. Hans Sifversson anlade 1615 hyttor i Gimo på
kronans bekostnad. 1627 utarrenderades bruket till Louis De Geer som 1643, sedan han adlats,
inköpte bruket. De Geer anlade ett större järnbruk. Gimo stannade kvar inom hans släkt till 1756, då
det såldes till John Jennings och Robert Finlay. Finlay, som senare kom att bli ensam ägare till bruket,
gav arkitekten Jean Eric Rehn i uppdrag att göra en generalplan för Gimo bruk och utföra ritningar till
en ny herrgård. 1764 sålde Robert Finlay Gimo bruk till Johan Henrik Lefebure som låter Rehns uppdrag kvarstå och uppför herrgården efter hans ritningar. Rehns generalplan för bruket kom i stort sett också att följas,
dock i förenklat skick. Herrgården stod färdig 1767, samma år som Lefebure avled, och bruket ärvdes
av hans son, bergsrådet Jean Lefebure‐Lillienberg. Efter honom övergick det 1806 till släkten Reuterskiöld, som 1893 bildade Gimo bruks aktiebolag. 1935 köptes Gimo herrgård av Arvid Lindmans stiftelse, som var en del av Högerpartiets organisation, i syfte att utnyttjas som partiets kursgård. Herrgården fortsatte att vara ägd av Moderata samlingspartiet och dess närstående studieförbund Medborgarskolan till 1985. Detta år överfördes ägandet till Gimo Kursgård AB, där Moderaterna och Medborgarskolan hade ägarmajoriteten, och
herrgården gjordes tillgänglig att hyra även för andra intressenter. 1991 såldes Gimo, och Moderaterna släppte alla ägarband till herrgården. Sedan 1995 äger familjen Schneider herrgården.

Leufsta (Lövstabruk)

Redan tidigt hade Leufsta en ansenlig järntillverkning. Bruket ligger där det ligger för att Risforsån kunde bistå med kraft till hammare och smedjor. Under de äldre De Geerarnas tid var Leufsta landets största järnverk och hade 1660 två masugnar och tre hamrar för vallonsmide. Där Lövstabruk nu ligger har sedan urminnes tid funnits hyttor, som tillhört bönder i kringliggande gårdar. Det så kallade bondebruket, ett stycke längre upp i strömmen, omtalas första gången 1578. Kronobruket anlades 1596 och drevs för kronans räkning. Före 1610 drevs det tillsammans med Österby, där fogden bodde. 1615 fick det en mer självständig ställning sedan bruket förpantats till änkedrottningen Kristina av Holstein‐Gottorp. Willem de Besche arrenderade Olands härad samt Leufsta och Hållnäs socknar av staten 1626 tillsammans med Österby och bruk. År 1627 fick De Besche och Louis De Geer
detta kontrakt förlängt på sex år. År 1633 övertog De Geer ensam arrendet som pant för en sin fordran hos kronan, och detta förnyades 1636, 1639 och 1642. År 1643 köpte han kronobruket vid Lövsta, Österby och Gimo bruk samt en mängd kronohemman i Uppland. År 1646 bekräftades köpeavtalet av drottning Kristina, sedan hon blivit myndig. Louis De Geers son Emanuel De Geer (1624‐1692) köpte 1668 även det ovannämnda Bondebruket och anlade Tobo masugn. Han satte sin brorson Charles De Geer som arvtagare av hela sin förmögenhet. Denne Charles De Geer var son Louis De Geer den yngre (1622‐1659). Under Charles De Geers tid brände ryssarna den 25‐26 juli 1719 såväl Lövstabruk som nästan hela socknen med kyrka och prästgård. Charles De Geer återuppbyggde inte bara bruket utan även herrgården och kyrkan. Genom testamente förordnade han att Leufsta, Åkerby nu rivna bruk och Karlholmsbruk skulle tillfalla hans brorson, sedermera friherre Charles De Geer och efter honom hans manliga avkomma, kammarherre Charles De Geer (1720‐1778), som fideikommiss. Under Charles De Geers tid förenades Hillebola, Strömsbergs, Västlands och Ullfors bruk med stamgodset, men ingick inte i fideikommisset. Komplexen hölls emellertid samman under hans son, kammarherre Charles De Geer (1720‐1778). Då dennes son, excellensen greve Carl De Geer, inte efterlämnade någon son, ärvdes
bruken samt flera andra gods av hans enda dotter, Charlotte De Geer (1813‐1888), gift med excellensen greve Baltzar Julius Ernst von Platen. Baltzar von Platen var gift med friherrinnan Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta. Genom sitt arv och sitt gifte var von Platen en av tidens rikaste män. Fideikommisset övergick till excellensens kusins son Emanuel De Geer (1817‐1877), död ogift 1877. Han efterträddes av sin bror, hovmarskalken friherre Louis De Geer (1824‐1887), vars son, friherre Carl De Geer (1859‐1914) övertog ägarskapet. Den äldsta herrgården var den fogdegård som uppfördes omkring 1615, vanligen kallad "Konungsgården". Den bestod av en kringbyggd gård av grått timmer, liknande en bergsmansgård. Den var belägen på en holme mellan mellersta och nedre dammen. Den var av mellansvensk gårdstyp och hade ladugården placerad på annat håll, troligen i öster, där senare under 1600‐talet stallgården var belägen. Ett kapell uppfördes vid gården 1615, men revs i början av 1660‐talet. Den gamla fogdebyggnaden förefaller ha rivits omkring 1700, då arbetet på den nya herrgården framskridit så pass att den helt kunde ersätta de äldre husen. Louis De Geer vistades aldrig vid Lövsta, och den första mera ståndsmässiga herrgården uppfördes troligen av Emanuel De Geer men början omkring 1650. Trädgården blev det första att anläggas, två lusthus tillkom på 1660‐talet, två till på 1670‐talet. En flygel till den planerade herrgården uppfördes på 1670‐talet, men därefter låg arbetet länge nere. Efter Emanuel De Geers död 1692 återupptogs dock arbetet efter en storstilad plan med en herrgård med inte mindre än sex flyglar och två paviljonger. 1701 insattes 186 fönster i stora byggnaden, och 1704 92 fönster i södra flygelns våningsrum samt 44 på vinden. Av bevarade kartor framgår dock att det planerade bygget inte riktigt fick de storskaliga proportioner som var tänkt och som bland annat avbildas i Suecia antiqua et hodierna. Bland annat fanns bara fem flyglar och inget tyder på att fler någonsin blev uppförda. 25 juli 1719 lades herrgården och bruket i aska av ryska trupper. Återuppbyggnaden startade ganska snart, även om arbetet med att återuppta bruksdriften prioriterades. Herrgården, som upplades efter en plan snarlik den äldre anläggningen, ritades troligen av Göran Josuæ Adelcrantz. Av de äldre byggnaderna förefaller orangeriet ha återuppförts kring murarna av sin 1719 nedbrända föregångare. Herrgården var dock inte färdigställd vid Charles De Geers död 1730. 1730 blev Lövstabruks herrgård fideikommiss inom den friherrliga ätten De Geer af Leufsta. På 1740‐talet lades golven in i huvudbyggnaden, och 1744 inköptes stofttapeter för tre rum i byggnaden hos tapetfabrikör Johan H. Kock. Samma år gipsas golv och tak i förstugan, och slaguret på huvudbyggnadens mittrisalit sätts upp. Johan Pasch betalades 1747 för måleriarbeten på herrgården, och den franske skulptören Caillon, som annars arbetade på kungliga slottet med dekorationsarbeten betalades 1748 för arbeten på Lövsta. På 1750‐talet levererades kakelugnar till herrgården. Jean Eric Rehn kom från 1750‐talet att engageras för herrgårdens färdigställande, utifrån hans ritningar utfördes biblioteket 1757‐58, en volière uppfördes i trädgården utanför södra flygeln 1759, och 1762 färdigställdes de båda paviljongerna. Den södra paviljongen kom att inrymma Charles de Geers naturaliekabinett, med en mängd amfibier, ormar, ödlor, grodor, fjärilar, insekter med mera. Efter de Geers död skänktes samlingen till Vetenskapsakademien. Biblioteket på Leufsta står dock ännu till stora delar orört, fyllt av böcker, planschverk och kartor, samt ett par av Åkermans himmels‐ och jordglober. 1765 omgestaltade Rehn även den vid det här laget föråldrade inredningen i huvudbyggnaden. Vid denna tid var Leufsta bland de modernaste och mest imponerande herrgårdarna man kunde se i Sverige. Gustav III, som 1768 besökte Leufsta skrev i ett brev till sin mor "jag vågar säga, att min kära moder inte sett något i Sverige, om hon inte sett Leufstad". Under 1800‐talet genomgick Lösta få förändringar. Trädgården, anlagd av Johan Hårleman, moderniserades 1880‐1920 av trädgårdsarkitekt J. O. Strindberg (författaren Augusts yngre bror). På 1970‐talet restaurerades trädgården för att återge den dess 1700‐talsform.

Örbyhus 

Slottet ligger väster om Vendelsjön med huvudfasad mot denna och är ett trevåningskomplex med mittparti och två flyglar. Från mittpartiets baksida skjuter det äldre Vasatornet ut, med kupolformat tak och krönt med en lanternin. Kring tornet löper en delvis ännu bevarad försvarsmur (gråmuren). Under muren och flyglarna finns ett system av gångar och rum, i ett av rummen finns den gamla slottsbrunnen Truls. I slottets inre finns på bottenvåningen en långsträckt entréhall inredd i vasastil. Innanför hallen når man vidare in i "Vasarummen" i tornet. Här finns bland annat den så kallade "Erik XIV:s sängkammare". En trappa upp finns sällskapsrum, bland andra Banérrummet, inrett efter Lars Israel Wahlmans ritningar. Gustav Vasas Örbyhus utgjordes av ett bastant kärntorn som omgavs av höga stenmurar. Stenmuren höjde sig förmodligen dubbelt så hög som bilden visar. Bild: Suecia Antiqua et Hodierna Gustaf Banérs slottsanläggning, så som den ser ut på ett av Sueciasticken påbörjades under 1660‐talet och stod så oförändrad till början av 1800‐talet. Vid den tiden lät Carl De Geer och Ulrika Sofia
Sprengtporten arkitekten Carl Christoffer Gjörwell bygga på sidoflyglarna med ett våningsplan. Gjörwell ritade också orangeriet och spannstallet samt ordnade en uppfart till slottsentrén genom att fylla upp med schaktmassor framför slottsterrassen från 1660‐talet. Detta för att göra det möjligt att köra ända fram till dörren. Tidigare hade herrskapet måst kliva ur vagnen och gå uppför terrasstrappan. Den Banérska slottsanläggningen hade en terrasserad borggård till vilken en trappa ledde upp från den lägre yttre borggården. Det gamla slottstornet blev påbyggt så att kupoltaket med sin lanternin skulle synas ovanför det nya corps‐de‐logiet från öster. Bild: Suecia Antiqua et Hodierna. Familjen De Geer lät anlägga en uppfart till slottet genom att låta fylla igen med schaktmassor framför den gamla borggårdsterrassen. Örbyhus omtalas första gången 1352 ”in curia mea Örby” och var sätesgård för Magnus Gislesson (Sparre av Aspnäs) 1352‐1353. Gården ärvdes av släkterna Sparre av Vik, Bielke och Krummedige och köptes 1451 av Johan Kristiernsson (Vasa) som byggde det gamla tornhuset. Efter honom övergick Örbyhus till sonen Kristiern Johansson (Vasa), som lät det gå i arv sina båda döttrar Birgitta och
Märta. Gustav Vasa lät 1538 köpa godset av dessa sina kusiner. Han lät befästa Örbyhus med starka murar och kasematter (gråmuren). Johan III höll Erik XIV fången där från 1574 och fram till sistnämndes död 1577. 1591 gavs det som livgeding åt drottning Gunilla Bielke. 1592 föddes Gustaf Horn där, medan hans far satt fängslad på slottet. 1605 fick hertig Johan av Östergötland Örbyhus som förläning, men han lämnade det 1610 till Karl IX. 1612 fick änkedrottning Kristina och 1639 änkedrottning Maria Eleonora Örbyhus som livgeding. 1641 byttes det av kronan till Carl Gustaf Banérs änka, friherrinnan Kerstin Sigrid Bielke (1603‐1645). Hennes son friherre Gustaf Banér (1629‐1680) lät bygga ut slottet till ungefär dess nuvarande utseende. Det byggdes om till ett barockpalats samt en trädgårdsanläggning i barockstil. Carl Gustaf Banérs och hans hustrus, Sofia Christina Cruus (Kruus) vapen pryder gavelfrontonen mot sjösidan. Kring vapnet finns deras initialer CGB och SCK. 1718 kom Örbyhus till greve Ture Gabriel Bielke, som 1729 sålde det till titulärlandshövding Charles De Geer. Som fideikommiss tillföll det hans brorson Charles De Geer, dennes son och därefter sonsonen greve Carl De Geer, som lät restaurera hela slottsanläggningen. Det tillföll hans måg greve Baltzar Julius Ernst von Platen genom gifte. Därefter tillföll Örbyhus Baltzar Julius Ernsts och hustrun Sofia Eleonoras dotterdöttrar och deras män greve P. A. De la Gardie och friherre Carl Klingspor. Den förre, ensam ägare av Örbyhus 1891, sålde det 1892 till brukspatron C. Ekman och jägmästare B. Martin. Samma år köptes Örbyhus av friherre F. Barnekow, som 1900 sålde det till greve Carl Gustav von Rosen. Dennes son greve Eugen von Rosen blev 1909 ensam ägare av Örbyhus och lät sätta
slottet i stånd genom en grundlig renovering. Därefter har Örbyhus gått i arv först till systrarna Christina d’Otrante och Charlotte de Roquette‐Buisson och vidare till deras respektive döttrar Marguerite d’Otrante, Pauline Dymling, Josephine d’Otrante samt Alexandrine Fiere de Roquette‐Buisson, Gabriella de Roquette‐Buisson och Marie‐Charlotte Gestin. Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta gift von Platen Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta (1813‐1888; dotter till greve Carl De Geer af Leufsta och Ulrika Sofia Sprengtporten). Sofia Eleonora Charlotta gifte sig med greve Baltzar Julius Ernst von Platen (1804‐1875; son till Baltzar ”kanal‐Platen”). Hon var det enda barnet och blev därmed arvtagare till ett stort godsinnehav. Dock, enligt lag kunde hon inte som kvinna bli fideikommissarie för Leufsta. Egendomen gick därför över till en manlig syssling, dessutom gick enligt lag hennes kvarstående och ansenliga egendom över till maken vid giftet. I äktenskapet föddes barnen Sofie Louise Charlotte gift Wachtmeister (hon förde med sig Kulla Gunnarstorp och Strömsbergs bruk i sitt äktenskap med Axel Wachtmeister, fideikommissarie till Wanås), Ulrika Vilhelmina Teresia Charlotta och Carl Baltzar Ernst. Sistnämnde dog barnlös 1888, varmed den grevliga ätten von Platen
utslocknade. I och med Sofia Eleonora Charlottas död samma år dog även den grevliga ätten De Geer
ut. Carl De Geer började sin militära utbildning i unga år, som bruket var för unga adelspojkar vid den
tiden. Han skrevs in tretton år gammal vid Livhusarregementet, och därefter vid Lätta livdragonregementet. 1806 tog han avsked som ryttmästare för att överta förvaltningen av den förmögenhet och det stora fideikommiss som han ärvt av sin far (Leufsta, Hammarby‐Wäsby, Kulla‐Gunnarstorp, Stora Sundby, Yxtaholm och Utansjö). Då Gustav IV Adolf den 12 mars 1809 vid ryktet om västra arméns uppbrott skyndade från Haga slott till Stockholm, mötte han på vägen den unge De Geer, som på grund av sitt misstänkta oppositionella tänkesätt befalldes träda i arrest. Dagen därpå ‐ under statskuppen mot kungen – befriades De Geer. Inom det politiska livet uppträdde han första gången vid 1809 års riksdag, som talare i Riddarhuset och medlem av Statsutskottet. Detta utskott tillhörde han även 1810, 1812, 1815 och 1818, vid de två sistnämnda riksdagarna såsom dess ordförande. Som lantmarskalk vid riksdagarna 1823 samt 1828‐30 vann han i högsta grad adelns förtroende. På hans initiativ anordnades 1823 enskilda förberedande överläggningar av samtliga stånden gemensamt; de blev dock snart åter nedlagda på
grund av ett hetsigt anfall på ministären, som där ägt rum. År 1830 medverkade han kraftigt till att övervinna kungens obenägenhet för myntrealisationen. Han var inför 1840‐41 års riksdag åter betänkt att utnämnas till lantmarskalk, men detta strandade på att De Geer fordrade att riksdagen inte skulle upplösas innan den fått genomföra sitt arbete, vilket Karl XIV Johan inte ville gå med på. Efter 1830 undandrog De Geer sig alla offentliga uppdrag (1847‐1856 var han dock kansler vid Kungl. Maj:ts orden), men utövade som medlem av ridderskapet och adeln vid flera följande riksmöten ett icke ringa inflytande. Under ministerkrisen våren 1840 föreslogs, att De Geer såsom lantmarskalk skulle efterträda Otto Palmstierna, som skulle ingå i ministären, men då underhandlingarna härom mellan kungen och De Geer strandade, gick båda planerna om intet. Vid Karl XIV Johans kröning upphöjdes han till greve, och utnämndes samma år till överstekammarjunkare. Han hade redan vid kronprins Oscars förmälning 1823 med Josefina av Leuchtenberg utnämnts till serafimerriddare. Han
var sedan 1831 ledamot av Vetenskapsakademien. Baltzar Julius Ernst von Platen föddes 1804 i Vänersnäs och dog 1875 Stockholm. Han var en svensk greve, ambassadör, sjöminister samt utrikesstatsminister. Hans föräldrar var Baltzar von Platen, kanalbyggaren, och Hedvig Elisabeth Ekman. Baltzar Julius Ernst gifte sig med friherrinnan Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta. Genom arv och sitt gifte blev han en av tidens rikaste män. Därutöver gjorde han en framgångsrik karriär som politiker. Efter en sjömansutbildning och befordran till löjtnant, tog Baltzar Julius Ernst över sin faders verksamhet vid Göta kanal. Politiskt var han liberal, och blev kabinettskammarherre 1844. 1849 utnämndes han till sjöminister och kommendör i flottan. Ämbetet som sjöminister innehade han 1849‐1852 samt 1862‐1868. Efter ett avbrott som sändebud i London återvände han till Sverige och utnämndes till statsminister för utrikesärenden 1871‐1872 (motsvarande dagens utrikesminister). Av
alla de utmärkelser och hedersuppdrag Baltzar Julius Ernst erhöll, kan nämnas Serafimerorden, Vasaordens storkors, juris hedersdoktor vid Oxfords universitet (1860), ledamot av Kungliga Lantbruksakademien (1843, samt hedersledamot 1852), ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien (1849), hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (1849), ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1854), hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala (1856) och hedersledamot av Konstakademien (1856).

Källa: Wikipedia