Philip von Platen

Philip von Platen var född 14 mars 1732 på Dornhof och död på samma ställe 13 april 1805. Hans föräldar var lantrådet Christoffer Ernst von Platen, gift med Ulrika Lucretia von Bohlen. Han blev volontär vid Schwerins regemente 16 augusti 1746, 14 år gammal, förare där 22 juni 1748, sergeant 31 december 1748 och sergeant vid Drottningens livregemente 5 augusti 1749. Blev fänrik på samma ställe den 24 oktober och löjtnant 14 december 1752. Den 3 mars 1758 ryttmästare för en husarskvardon som han själv uppsatt. Sekundärmajor vid Svenska husarregementet 23 april samma år och premiärmajor vid Gröna (Bohuslän) dragonregemente den 17 februari 1767. Följande år premiärmajor vid Norra skånska kavalleriregementet , överste där 1772, generalmajor 1776. Erhöll naturalisation 23 oktober 1778 och deltog i riksdagarna 1778-1779 samt 1786. Blev generallöjtnant 1788 och general av kavalleriet 1795. Generalguvenör i Pommern 1796-1800. Kansler för universitetet i Greifswald 1796-1799, en av rikets herrar 1796, friherre 1797 och fältmarkskalk 1799. Serafimerriddare 1790.

Gift 9 juni 1761 i Schaparode med Juliana Regina von Usedom, född 1742 och död 1810 på Dornhof. Hon var dotter till lantrådet Bogislav von Usedom och Maria von Sodenstern. 

Philip von Platen började sin militära bana vid de pommerska garnisonsregementena, först vid Schwerins regemente i Stralsund och därefter vid Drottningens livregemente. 1757 fick han tillfälle att på nära hålla följa den preussiska arméns fälttåg i Böhmen, då han ingick i staben hos sin mormors bror fältmarskalken Kurt Christoph von Schwerin. Det var förmodligen under detta krigståg han lärde känna de lätta preussiska husarförbanden och kunde studera deras taktik, det s.k. lilla kriget. Han var med om slaget vid Prag, där han blev skjuten i högra benet, och den preussiska arméns reträtt till Sachsen men återvände till Pommern hösten 1757 när kriget bröt ut mellan Sverige och Preussen. Erfarenheterna från den böhmiska kampanjen kom till användning när han i december samma år åtog sig att värva en skadron husarer (kapitulation 19 december). Denna existerade som självständigt förband bara några månader våren 1758 och ingick från april samma år i ett nyuppsatt husarregemente, men Philip von Platen brukar ändå räknas som en av upphovsmännen till de lätta svenska trupperna.

Under pommerska kriget utmärkte sig han vid ett antal tillfällen. I juni 1758 drev han med sina husarer en preussisk styrka på flykt vid Brandshagen och senare på hösten deltog han i de blodiga striderna vid byn Güstow. Utan hans beslutsamma ingripande där hade det svenska rytteriet varit förlorat. Våren 1760 kämpade han framgångsrikt mot kringströvande preussiska trupper i trakten av Parchim (se bild) och deltog hösten samma år i striderna vid Löcknitz och Parsewalk där han blev "blesserad i huvudet". Följande år utmärkte han sig vid erövringen och försvaret av Malchin.

​Efter kriget stannade Julius von Platen i Pommern, från 1762 som premiärmajor vid Gula husarregementet. Vid 1765 års riksdag besökte han Stockholm för att driva regementets intressen hos ständerna. Hans fortsatta karriär befrämjades vid Bohusläns (Gröna) dragonregemente och förflyttningen från Pommern till Sverige. Såsom ägare till frälsegodset Dornhof på Rügen kvarstod han dock som medlem av det pommerska ridderskapet och höll kontakterna med sina pommerska ståndsbröder vid liv. Som deras fullmäktige vid Gustav III:s kröning uppehöll han sig 1771-1772 i Stockholm och förhandlade då om stadfästelse av de pommerska privilegierna, vilka utfärdades 24 augusti 1772. Två dagar före Gustav III:s statskupp utnämndes han till överste för Norra skånska kavalleriregementet.

I Sverige fortsatte Julius von Platen sin karriär såväl i det militära som i ståndspolitiken. Vid riksdagen 1778 invaldes han i bankoutskottet och framträdde som talare i flera debatter på Riddarhuset. Under riksdagen 1786 var han en av de mest aktiva på kungens sida och trots sin omvittnade tyska brytning huvudtalare på Riddarhuset i debatten om en ny bevillning. Där uttalade han sig för en såda till nästa riksdag, alltså mot en begränsning på ett visst antal år. Adeln gick dock emot hans linje och röstade för en bevillning på fyra år.

I finska kriget deltog Julius von Platen som fördelningschef. 1788 förde han befälet över den i trakten av Elimä stående arméfördelningen. Han tog klar ställning mot Anjalamännen och inhiberade alla försök att vinna anslutning till Anjaladeklarationen bland de honom underställda officerarna. Vid krigskonseljen hos hertig Karl i Lovisa 18  september var en av dem som bestämt motsatte sig en utrymning av Högfors som han dock senare beordrades att lämna. Följande år utmärkte han sig bl.a. vid Uttismalm, Högfors och Broby där han på ett skickligt sätt säkrade de svenska återtåget undan starka ryska styrkor. Efter mordet på Gustav III sändes han till Pommern för att på den nya regeringens vägnar mottaga ständernas hyllning och trohetsed. 1792-1796 var han generalbefälhavare i Skåne, innan han sistnämnda år som förste pomrare utnämndes till generalguvernör i Pommern och kansler för universitetet i Greifswald. Som generalguvernör motsatte han sig den reformpolitik som bars upp av rikskansler Fredrik Sparre, statssekreterare Nils Bark och general Bror Cederström och väl också hade stöd hos hertig Karl. Efter att i september 1799 fått tjänstledighet från generalguvernörsposten och sedan upphöjts till fältmarskalk beviljades han i februari 1800 avsked från sin tjänst. Som kansler för Greifswalds universitet råkade han flera gånger i konflikt med universitetets akademiska koncilium om det av honom som nödvändigt betraktade svenska inslaget i undervisningen, i synnerhet svenska språket och svensk civil-, kyrko- och krigsrätt.

Philip von Platen var författare till en handledning för husarofficerare i fält, Der Husar im Felde, som tillkom 1761 och som ansetts bilda utgångspunkt för den militära litteraturen om de lätta trupperna och det lilla kriget under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Skriften fick stor spridning som ett verk av Fredrik II av Preussen; den kan även spåras i talrika andra utgåvor, nyöversättningar och bearbetningar. 
.
Julius von Platen framstår som en av den gustavianska tidens dugligaste generaler. Bland den gamla adeln i Svenska Pommern var det inte alltför många som i likhet med honom som var beredda att satsa på en karriär i Sverige. Där nådde han de högsta befattningarna i rikets krigsmakt och förvaltning.

Källa: Svenskt Biografiskt Lexicon (SBL)