Baltzar von Platen

Baltzar Bogislaus von Platen, född 28 maj 1766 i Schaprode, Rügen, son till Philip Bernard von Platen. Död den 6 december 1829 i Oslo. Gift 4 juni 1800 med Hedvig Elisabeth Ekman, född 18 november 1780 i Göteborg, död 13 februari 1862 i Stockholm, dotter till grosshandlaren och kommersrådet Peter Petersson och Hedwig Boëthius. Blev kadett redan vid 14 års ålder. Då det fanns fler sjöofficerare än aktiva befattningar fick von Platen erfara att övningstillfällena var få och konkurrensen i karriären hård. Som många av sina kollegor skaffade han sig därför erfarenheter genom att mönstra som styrman inom handelsflottan. 1782-1784 uppövade han på detta sätt sitt sjömanskap, samtidigt som han skaffade sig kunskaper om andra länder och kulturer. Tillbaka i militär tjänst deltog han i kriget mot Ryssland. Ombord på linjeskeppet Prins Gustaf sårades han under sjödrabbningen vid Hogland 1788, tillfångatogs av ryssarna och fick tillbringa två år i det inre av Ryssland. Vistelsen där bör ha bidragit till hans, livet igenom, oförsonliga hållning till detta land. 

När han återvände till Sverige fann han sig befordrad till kapten, och som sekond avreste han 1791 med fregatten Bellona på en lång ambassadexpedition till Marocko. Under expeditionen utmärkte han sig bl.a. i samband med en militär incident i Öresund, vilket resulterade i ytterligare befordran, till major och överadjutant, och han fortsatte att stiga i graderna under 1790-talet trots en tilltagande friktion mellan honom och flottans ledande män. En benägenhet att öppet kritisera vad han upplevde som brister inom flottan, i kombination med en hudlös känslighet då han själv ifrågasattes, gjorde till slut hans ställning ohållbar. 1797 avgick han ur aktiv tjänst, och tre år senare begärde han formellt avsked ur flottan. Hans upprördhet över att fadern vid samma tid tvingades att begära avsked från sin post som generalguvernör i Pommern kan ha bidragit till detta drastiska drag.

Övergången till civil verksamhet åtföljdes av två viktiga steg i Baltzar von Platens liv. Han förvärvade egendomen Frugården i Näs, Skarborg och gifte sig med en dotter till kommerserådet Peter Ekman i Göteborg. Äktenskapet förefaller ha varit harmoniskt och lyckligt. Hustrun tycks ha varit den milda men starka kraft som behövdes för att balansera hans mer otyglade känslor. Genom henne kom han också i nära kontakt med den göteborska handelsocieteten, vilket skulle få stor betydelse för hans karriär. De första åren på Frugården gick i familjens och jordbrukets tecken. Med sin vanliga energi gick han in för att med allehanda nya metoder göra gården till ett mönsterjordbruk. Detta värv kom emellertid redan från början att konkurrera med ett annat och med tiden allt mer uppslukande intresse; inre vattenvägar och kanaler. Redan innan han formellt avvecklat sin sjömilitära verksamhet hade detta intresse fokuserats till Trollhätte kanal, som under 1790-talet var under byggnad. 1798 valdes han in i kanalbolagets direktion, och två senare kunde han med egna ögon bevittna hur en inre vattenväg förband vänerlandskapets skogs- och bergsbruk med Göteborgs och världen. Baltzar von Platen såg kanalen som ett första steg mot den stora vattenväg som skulle förbinda västerhavet med Östersjön.

I Trollhätte kanalverks arkiv fann han den kanalplan som Daniel af Thunberg, med hjälp av Elias Schweder, utarbetat i början av 1780-talet. Planen - byggd på de kanalbyggnadsprinciper som den engelske kanalbyggaren James Brindley utvecklat och framgångsrikt tillämpat under andra hälften av 1700-talet - beskrev en vattenväg från Sjötorp via Viken, Vättern, Boren, Roxen och Aspången till Söderköping och Östersjön. Med denna plan som grund började han intensiva studier som kanalbyggnation och om de inre vattenvägarnas ekonomiska betydelse. På egen bekostnad genomförde han dessutom flera mödosamma exkursioner i den tänkta kanalterrängen. 1806 lät han trycka sin "Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindning med Östersjön", en 64 sidor lång skrift i vilken han energiskt argumenterar för i första hand en förbindelse mellan Vänern och Vättern, men där han ser en vidareutbyggnad till Östersjön som en ofrånkomlig konsekvens.

Erfarenheterna från bl.a. Trollhätte kanal hade lärt honom hur svårt det var att mobilisera enskilt kapital till stora infrastrukturella investeringar. Han dedicerade därför sin skrift till Gustav IV Adolf med förhoppningen att staten skulle kunna intresseras för projektet. Förhoppningen kom inte på skam; i två steg erhöll han statsmakternas välsignelse. Under 1808-1809 ställdes pengar och personal - framför allt lantmätare - till hans disposition för projektering av kanalbygget. Därefter gick kanalvännerna i riksdagen till aktion, och hans nära vän linköpingsbiskopen Carl von Rosenstein väckte en motion i ärendet. Ansträngningarna resulterade i löftet att om ett enskilt kanalbolag mobiliserade ett aktiekapital om minst en miljon riksdaler skulle staten förse detta bolag med krediter, privilegier och mark samt rätten att driva en egen diskont, dvs en privatbank. Inte minst den utlovade banken gjorde att aktieköparna strömmade till, och inom kort var ett aktiekapital om mer än tre miljoner tecknat. Därmed kunde, våren 1810, det första spadtaget tas på vad som skulle bli det ditills mest omfattande byggnadsföretaget i Sverige. Som kanaldirektionens heltidsanställde ordförande skulle han se till att kanalen byggdes på tio år till en kostnad av drygt 1,5 miljoner riksdaler, vilket utlovats i den första generalplanen.

De ursprungliga byggnadsplanerna kom att revideras inte mindre än tre gånger innan kanalen kunde invigas 1832. De tio byggnadsåren hade då blivit 22 och kostnaden stigit till omkring tio miljoner riksdaler. För varje havererad plan tvingades staten ta allt större ekonomiskt ansvar för projektet, och sedan diskonten 1818 gått i konkurs byggdes kanalen så gott som uteslutande med statliga medel. Detta innebar att Baltzar von Platen i riksdagen tidigt fick möta en växande kritik mot kanalbygget. Kampen för kanalen kom att föras lika mycket i riddarhusets plena som i övervinnandet av alla praktiska problem längs kanallinjen. Det mesta talar för att han från början såg kanalbygget som ett statligt projekt till vilket man lyckats mobilisera privat kapital. Problemet var således mer politiskt än ekonomiskt. De första byggnadsåren kännetecknades av att stora arbetstyrkor kommenderades från de mellansvenska regementena och arbetet bedrevs, utan hänsyn till kostnaderna, längs hela den tänkta kanallinjen. Det gällde att bygga fast kanalen så att det skulle bli politiskt omöjligt att avbryta projektet. När detta lyckats, gick arbetet in i lugnare och mera kostnadseffektiva banor. Arbetet fortskred dock till priset av utomordentliga hårda politiska drabbningar, och knappast någon utan Baltzar von Platen:s järnvilja och närmast monomana målmedvetenhet skulle ha gått i land med det.​

Baltzar von Platen hade inte endast politiska och ekonomiska problem att brottas med. Den kanalbyggarerfarenhet som fanns inom landet var otillräcklig för ett projekt av den aktuella omfattningen, och han var från början inställd på att ta hjälp från Storbrittanien, som var ledande inom väg- och vattenbyggnadsteknik. En ström av ritningar, modeller, instrument och maskiner fann sin väg över Nordsjön till det svenska kanalbygget. Även ett betydande antal yrkesskickliga kanalbyggare "importerades" och sattes att övervaka och leda alla komplicerade byggnadsdelar. Att de olika momenten framgångsrikt kunde genomföras berodde på att Baltzar von Platen från början knutit Storbrittaniens kanske främste väg- och vattenbyggnadsingenjör, Thomas Telford (1757-1834), till kanalbygget. Denne besökte Sverige vid två tillfällen, och från Storbrittanien såg han till att kanalbolaget fick de varor och experter det behövde. Brevväxlingen mellan Telford och Baltzar von Platen var under hans återstående liv mycket omfattande; han fick råd och hjälp, men så småningom speglade breven även en allt djupare vänskap mellan två åldrande män - den ene son till en fattig skotsk fåraherde, den andre svensk greve. ​Ett annat stort projekt som sammanhängde med Göta Kanal var anläggandet av Motala Verkstad. Denna började uppföras av kanalbolaget 1822 och var knappt färdigbyggd då bolaget 18 senare tvingades avyttra den. Företaget som, efter det att järnvägsbyggandet kommit igång under andra hälften av 1800-talet, skulle bli svensk verkstadsindustris flaggskepp var under de första årtiondena en ekonomisk katastrof. Det har hävdats, inte minst av Baltzar von Platen, att verkstaden var nödvändig för kanalbygget. Allt tyder dock på att så var inte fallet - inte minst det faktum att kanalen färdigställdes innan verkstaden kunde producera vad som sades behövas. Förklaringen till Baltzar von Platens verkstadsambitioner är istället en annan: När kanalen inte längre var hotad började han se sig om efter andra projekt. Att bygga Europas modernaste mekaniska verkstad, utrustad med ett förstklassigt gjuteri, var en uppgift i klass med kanalbygget och skulle tjäna samma syfte, nämligen att modernisera det svenska näringslivet. Det ironiska var att medan kanalen byggdes för sent, byggdes verkstaden för tidigt - det omgivande svenska näringslivet var ännu för svagt utvecklat för att verkstaden skulle kunna överleva utan dyrbar "konstgjord andning". Den merkantiliskt påverkade Baltzar von Platen insåg inte, att det krävdes mer än en framsynt statsmakt för att skapa ett dynamiskt kapitalistiskt näringsliv. Han såg de nationalekonomiska vinsterna men inte de företagsekonomiska problemen. Bägge projekten genomfördes emellertid med okuvlig energi, och både blev tekniskt fulländade. Ingen torde bestrida att såväl Göta Kanal som Motala Verkstad var hans verk. Det var främst hans politiska och sociala kapital som gjorde hans projekt möjliga. Som överste och aristokrat hade han en god grund, men det gällde att förvalta dessa pund.

Ehuru inledningsvis inte aktivt inblandad kom Baltzar von Platen snabbt att ansluta sig till revoltörerna efter 1809 års statskupp. Till detta ställningstagande bidrog dels hans politiska åsikter, dels hans nära relation till en av kuppens ledande gestalter, Georg Adlersprarre. Ett av Baltzar von Platens första uppdrag i den nya regimens tjänst blev inte särskilt ärofullt: Att söka få fram bevis för att den störtade kungen var oäkta son till greve Adolph Fredric Munck. Med sådana uppgifter på hand hoppades de oppositionella kunna skrämma kungen att avsäga sig och sina arvingar kronan. Uppdraget misslyckades. Av större betydelse blev Baltzar von Platens beskickning till den engelske amiralen Samuel Hood, som han tidigare haft kontakt med och som låg med sin flotta utanför Göteborg. Han kunde framgångsrikt försäkra sig och kuppmännen om att Englands välvilliga hållning mot Sverige inte skulle förändras av revolutionen.

1809 reste Baltzar von Platen även till Oslo (dåvarande Kristiania) för att söka förmå Christian August att mottaga den vakanta svenska kronan vilket denne efter viss tvekan accepterade. Genom denna mission kom Baltzar von Platen att lära känna flera framstående norrmän förutom greve Wedel Jarlsberg, som han redan tidigare kände. Det är ingen tvekan om att han vid denna tid umgicks med planer på en förening mellan Sverige och Norge. Karl August tragiska frånfälle 1810 aktualliserade åter tronföljdsfrågan, och efter att från början varit tveksam anslöt han sig till dem som förordade Jean Baptiste Bernadotte. Omedelbart efter valet av den franske fursten skrev han en promemoria till honom i vilken han lade ut texten om fördelarna med en svensk-norsk union. Huruvida detta gjorde intryck på Bernadotte är ovisst, men säkert är att Baltzar von Platen här anteciperade den nye kronprinsens kommande norgepolitik. Under alla omständigheter försäkrade han sig tidigt om goda relationer till den blivande monarken, vilket var betydelsefullt för hans övriga projekts framgång. Baltzar von Platens snabba anslutning till statskuppen fick som konsekvens att han erbjöds en statsrådspost i den regering som bildades efter kuppen. Förutom att en ny konstitution snabbt måste utarbetas och en kronprins utses efter den barnlöse och åldrige Karl XIII var det kanske viktigast att under acceptabla former bringa det pågående kriget med Ryssland till ett slut. Finland hade fallit i ryssarnas händer, men än värre var att den ryska armén trängt ner i Västbotten. Han arbetade med att utrusta och planlägga den sjöexpedition som, under pågående fredsförhandlingar, sändes mot ryssarna. Återigen fick han nytta av sina goda kontakter med den brittiska marinen, i det att amiral James Saumarez i praktiken gick med på att eskortera den svenska trupptransporten till sjöss.
.
Den ganska misslyckade svenska militärexpeditionen kunde inte hindra att freden blev hård, och förlusten av Finland ställde Sverige inför en helt ny säkerhetspolitisk situation. Ryssland föreföll starkare än någonsin tidigare och mot denna makt fanns nu en mer än 200 mil lång oförsvarad svensk kust. Stockholm, som tidigare legat tryggt i rikets mitt, befann sig nu i dess mest hotade periferi. Svensk militär strategi hade sedan 1500-talet varit offensiv. Inte minst av underhållstekniska skäl hade man strävat efter att snabbt komma till anfall på motståndarens eget territorium. Baltzar von Platen insåg att dessa principer inte längre var giltiga. Sveriges militära stormaktstid var oåterkalligen förbi. Att reformera det svenska försvaret efter den nya tidens krav blev en viktig uppgift för honom vid sidan av det stora kanalbygget. Enligt honom skulle landets nya och mera defensivt inriktade försvar bygga på tre stöttepelare: Allmän värnplikt som komplement till den indelta armén, centralförsvar samt prioritering av skärgårdsflottan - den s.k. lilla flottan.

Napoleonkrigen hade visat att man levde i miljonarméernas tid och mot sådana stod sig en liten indelt armé slätt. Baltzar von Platen ansåg att Sveriges vidsträckta territorium krävde en nationalbeväring. Trots hårt motstånd, framförallt i bondeståndet, lyckades han få igenom 1812 år beväringsförordning, som kan ses som ett första steg mot den allmänna värnplikten. Problemet lång kust och stort territorium låg också bakom centralförsvarstanken, som hade en av sina främsta tillskyndare i Baltzar von Platen. Genom att bygga centralt belägna fästningar för förråd och vapen, där militär personal och civila nyckelpersoner kunde utgångsgrupperas vid ett anfall mot Sverige, skulle de bästa förutsättningarna för ett framgångsrikt försvar skapas: Den anfallande tvingades uttänja sina försörjningslinjer och blotta sina flanker, samtidigt som försvararen behöll handlingsfriheten och kunde kraftsamla sina motanfall. Centralförsvar blev en del av den svenska försvarsdoktrinen men realiserades endast i blygsam omfattning. Bara en av de planerade fästningarna kom till utförande - Vanäs (sedemera Karlsborg) som betecknande nog uppfördes vid Vätterns västra strand, där Göta Kanal samtidigt var under byggnad. För Baltzar von Platen var kanalen en viktig komponent i detta försvarssystem. Däremot är det oriktigt, som ibland hävdats, att försvarsmotiv skulle ha legat bakom byggandet av kanalen. När besluten om denna togs var Finland ännu svenskt och centralförsvartanken inte tänkt. I Baltzar von Platens tidiga argumentation för kanalen finns endast civila motiv. Först senare kom dessa två projekt att ömsesidigt understödja varandra i den allmänna debatten.

För Baltzar von Platen som gammal sjömilitär spelade flottan en viktig roll. När det första planerna på ett centralförsvar diskuterades tänkte sig han en kombination av skärgårdsflotta stationerad utanför Söderköping och en linjeflotta stationerad i Karlskrona. Linjeflottan skulle vara tillräckligt stor för att kunna möta den ryska östersjöflottan. Efter hand ändrade han sig dock i frågan, och i skriften "Om Sveriges försvar" (1829) argumenterade han för en nästan ensidig satsning på skärgårdsflottan, kompletterad med några få linjeskepp med i huvudsak representativa uppgifter. Ett av hans argument gick ut på att om krig utbröt i Östersjön skulle Storbrittanien med säkerhet komma att bli engagerat. Med denna stormakt på svenska sida behövde Sverige ingen egen linjeflotta. Som fiende skulle å andra sidan den brittiska flottan vara överlägsen varje tänkbar svensk linjeflotta men möjligen besväras av en välorganiserad skärgårdsflotta. Dessa synpunkter fick givetvis inte stå oemotsagda, men när han publicerade skriften hade han sedan länge lämnat statsrådet och befann sig i Norge.

1814 kröntes Karl Johans utrikespolitik med den framgång han åstundat. Napoleon var besegrad och genom freden i Kiel fick Danmark avträda Norge till Sverige. Norge antog emellertid en egen liberal grundlag, utropade Kristian Fredrik till norsk kung samt förklarade sig oavhängigt. Efter ett kort krig vidtog förhandlingar och i dessa spelade Baltzar von Platen en viktig roll. Kanalarbetet var vid denna tid inne i en kritisk fas; den första generalplanen hade havererat och det fanns en uppenbar risk att riksdagen 1815 skulle stoppa hela projektet. I det läget fanns det nog bara en sak som kunde få honom att för en tid lägga kanalarbetet åt sidan, och det var att verka för att den svensk-norska unionen inte gick om intet. På kronprinsens uppdrag reste han till Oslo för att förhandla med Kristian Fredrik. Förhandlingarna var framgångsrika och föreningen av de två länderna kunde så småningom genomföras utan ytterligare blodspillan. Som tack för sin insats befordrades han till vice amiral och upphöjdes till greve, varefter han återgick till sitt livsverk, som nu även kunde ses som en förbindelselänk mellan unionens två huvudstäder. För att komma kanalarbetet närmare flyttade han sitt hushåll till Linköping, som blev hans uppehållsplats de närmaste åren. Med kanalbyggets fortskridande följde flera ärebetygelser: Han blev invald i Vetenskapsakademin och i samband med invigningen av västgötadelen av Göta Kanal blev han serafimerriddare. Ett år senare utsågs han till ordförande i riksdagens mäktiga konstitutionsutskott.

Trots den kritik som kanalprojektet och han själv fick utstå i riksdagen och i den allmänna debatten var hans ställning inom kanalbolaget länge oomstridd. I början av 1820-talet kom detta att ändras. Orsaken var Motala Verkstad, vars tillkomst han främjade på ett mycket självsvåldigt sätt. Hans agerande fick kommerserådet Bernt Harder Santesson, som var bolagets störste enskilde aktieägare och ditills Baltzar von Platens trognaste medarbetare, att frondera. Santesson fruktade att satsningen på verkstaden skulle dränera kanalverkets resurser, försena kanalens färdigställande och ekonomiskt belasta aktieägarna. Oron var av allt att döma välmotiverad. I allt väsentligt fick emellertid Baltzar von Platen sin vilja igenom såväl i direktionen som på bolagsstämmorna, och han förblev bolagets ordförande och ledamot till sin död, men dessa inre motsättningar tog honom hårdare än de yttre angreppen. Säkert gjorde de honom också mera lyhörd för anbud som innebar att han kunde minska sitt kanal- och verkstadsengagemang.

1829 utsågs han till chef för det nyinrättade Storamiralsämbetets tredje avdelning. Vid sidan av Göta Kanal fick han nu en lång rad mindre infrastrukturella projekt att ägna sig åt och med sedvanlig energi tog han sig an dessa problem. Redan efter en kort tid utsågs han emellertid till att efterträda J.A. Sandels som riksståthållare i Norge. Valet av honom till denna lika viktiga som utsatta befattning motiverades dels av hans goda namn och kontakter i broderlandet, dels av förhoppningar om att hans goda ledaregenskaper skulle komma till pass. Att med fasthet och personligt mod kuva en revolterande fartygbesättning var emellertid en helt annan sak än att med samma metioder hålla samman och stärka en union som bara en part önskade; detta kom han snart att erfara. Vid sidan av Göta Kanal fanns troligen ingenting inom den offentliga sfären som legat honom varmare om hjärtat än att förverkliga denna union.

Enligt kungens instruktion för Baltzar von Platen inför avresan till Norge skulle två principer vara vägledande: Sambandet mellan de två rikena skulle stärkas och inskränkningar i de s.k. rättigheterna hindras. Vad gällde det senare var han i viss mån framgångsrik; bl.a. antog stortinget 1828 en ny ansvarighetslag som stärkte kungens rätt. En åtgärd för att uppnå det första målet var att förbjuda firandet av 17 maj. Han lyckades såtillvida att officiella högtidlighållanden inställdes men spontana folkliga manifestationer kunde inte hejdas. Saken drevs till sin spets 1829 då han lät militär ingripa mot folkmängden i Oslo, det s.k. torvslaget. Han blev betraktad som självständighetsrörelsens främste fiende och föremål för illasinnade pamfletter, karikatyrer och invektiv. Om dessa påfrestningar inverkade på hans hälsa är omöjligt att säga, men 1829 drabbades han av en cancersjukdom som snabbt bröt ner hans krafter.

Baltzar von Platen framstår, bl.a. i sina egna brev och skrifter, som en hård pliktmänniska som med blandad framgång söker hålla sina känslor under kontroll. Han beskrivs som nästan utstuderat enkelt klädd, resande i en simpel bondvagn och med, som den förfinade aristokraten G.M. Armfelt föraktfullt uttryckte det, "alla gracer hos en båtsman". Av dem som på olika sätt kom i kontakt med honom har han framställts inte som intellektuellt briljant, spirituell eller med kulturell förfining utan som sträv, fåordig, omutligt ärlig och med en aldrig sviktande hängivenhet för den stora uppgiften. "Du kan vad du vill, och när du säger att du kan inte, så vill du inte", är ett ofta återgivet citat ut hans kanalavhandling.
.
Baltzar von Platens dygder räcker emellertid inte för att förklara hans stora framgångar. Hans karriär var helt igenom politisk. Riddarhuset var hans offentliga arena men kanske inte hans huvudsakliga politiska plattform. Den var snarare regeringen och hovet. Efter att ha vunnit Gustav IV Adolfs bevågenhet för kanalplanerna etablerade han ett gott förhållande till Karl XIII, för att till slut stå Karl Johan nära. Två av tidens mäktigaste statssekreterare, Gustaf Fredrik Wirsén och Carl David Skogman, kunde också räknas till kretsen kring honom. För att nå sina positioner räckte det inte med politisk fingertoppskänsla, det krävdes även social rekvisita - adlig börd och hög militär grad gav inträdesbiljetten till de politiska salongerna.

Under sin livstid höll Sverige på att orientera sig från ett aristokratiskt ståndssamhälle till ett liberalt klassamhälle. Baltzar von Platen personifierade båda dessa samhällsideal. Han var politiskt ganska konservativ samtidigt som han var liberal i ekonomiska frågor. Han förespråkade en stark men konstitutionell kungamakt och ståndsindelad riksdag. Ehuru militär är det upplysningstidens civila framstegstankar som ofta kommer till uttryck i hans brev och skrifter. Den utrikespolitiska orientering mot Ryssland som blev kännetecknande för Karl Johans regering hade ingen anhängare i Baltzar von Platen. Det var i den västeuropeiska och i synnerhet den engelska framstegstanken han fann sin politiska ledstjärna. Med frihandel och näringsfrihet, modern infrastruktur, reformerad valuta och borgerliga dygder skulle svenskarna under en auktoritär men upplyst statsmakts ledning "inom Sveriges (och Norges) gräns erövra Finland åter".

Källa: Svenskt Biografiskt Lexicon (SBL)